Hodgkins, kemoterapi och strålbehandling
Till skillnad från andra lymfom som ökar med åldern har Hodgkins en bimodal incidenskurva (incidenskurva med två lägen).
I detta fall innebär detta att den är vanligast dels i åldern 15-35, dels över 50 års ålder. Den är vanligare hos män.
Svullna, men inte smärtsamma lymfkörtlar speciellt i nacken, är det vanligaste tecknet på Hodgkins lymfom.
En tredjedel av de drabbade kan känna av systemiska symtom som låg feber, nattliga svettningar, viktnedgång eller trötthet.
Diagnos
Hodgkins måste skiljas från andra ofta relativt ofarliga svullnader av lymfkörtlar, såsom infektioner av olika slag.
Definitiv diagnos görs genom biopsi av lymfkörtel. Sjukdomen kan delas in i undergrupper efter histologi.
Cellhistologin i Hodgkins lymfom är inte lika viktig som i Non-Hodgkins lymfom.
Behandling beror mer hur långt framskriden sjukdomen är, än på celltypen.
Behandling
Patienter med en lindrigare variant av sjukdomen behandlas med strålning (Stadie I och II). S
vårare varianter (Stadie III och IV) behandlas med cellgifter. Även kombinationer med strålning och cellgifter förekommer.
Prognos
Prognoserna är mycket goda för patienter under 40 år, sammanlagt så botas enligt blodcancerförbundet
över 85 % av patienterna. B-symtom (Feber mindre än 38°C, nattsvettningar, viktminskning) anses
prognostiskt mer ogynnsamma.
Kemoterapi, cytostatika, cellgifter, är läkemedelsbehandling mot cancer som ospecifikt slår mot alla celler i kroppen som delar sig snabbt, och framförallt tumörceller kommer att gå in i programmerad celldöd vilket bromsar tumörens tillväxt. Kemoterapi används vid många tumörsjukdomar, bland annat som behandling efter och före kirurgi, för att döda de cancerceller som inte kan avlägsnas operativt.Gemensamt för all cytostatika är att de hämmar cellreproduktionen. Detta gäller i synnerhet för snabbväxande celler. Dagens cytostatika är oselektiva i sin verkan, vilket medför att även normala celler påverkas, vilket i sin tur leder till biverkningar och begränsar de doser som kan ges till individen. I modern cancerterapi ges vanligen kombinationer av olika cytostatika med sinsemellan olika verkningsmekanism och biverkningsprofil (multiterapi). Orsaken är att det ökar den toxiska effekten på tumörcellerna samtidigt som risken för resistensutveckling mot läkemedlen minskar.
Vid leukemier ("blodcancer") kan cytostatika som enda behandlingsform vara tillräcklig för att åstadkomma bot, men oftast används cytostatika som en av flera komponenter där kirurgi och strålbehandling vanligtvis är de övriga viktigaste beståndsdelarna.
Nackdelen med kemoterapi är allvarliga biverkningar som cancerpatienten drabbas av. Till vanliga biverkningar hör benmärgssvikt, med anemi, trombocytopeni och immunbrist som följd. Illamående, utmattning och håravfall är tre andra vanliga biverkningar av kemoterapeutisk behandling. En långsiktig biverkning är sekundära maligniteter som är nya tumörer som uppstått på grund av cellgiftsbehandlingen, de blir kliniskt kännbara flera år efter avslutad behandling.
Strålbehandling, radioterapi, användning av joniserande strålning för behandling av cancer och vissa andra sjukdomar. Strålbehandling kan användas i botande syfte men också användas för t.ex. smärtlindring vid tumörsjukdomar som inte är i botbart skede. Att joniserande strålning kan användas vid behandling av cancersjukdomar upptäcktes bara några få år efter röntgenstrålarnas upptäckt 1896. Genom att koncentrera strålningen mot tumörområdet kan man i många fall slå ut all tumörvävnad utan att orsaka oacceptabla skador på normalvävnaden.
Vävnader med snabb cellomsättning som t.ex. slemhinnor och hud får ofta akuta strålreaktioner i form av inflammationssymptom under behandlingsperioden. Dessa symptom klingar av inom några veckor efter det att behandlingen avslutats. Andra vävnader med låg eller ingen cellomsättning som t.ex. nervvävnad kan drabbas av sena biverkningar som kan debutera månader till år efter behandlingens avslutande.
När en patient skall bli föremål för strålbehandling i botande syfte börjar man i dag vanligen med att göra en datortomografi-undersökning av patienten. Bilderna skickas sedan till ett dosplaneringssystem där läkaren kan identifera området som skall bestrålas samt riskorgan som skall undvikas eller bara få begränsad stråldos. Dosplaneringspersonal utarbetar därefter förslag på hur behandlingen praktiskt skall genomföras, s.k. dosplaner. Dessa bedöms av läkare och fysiker, och efter godkännande skickas de vidare som instruktioner till utrustningen som skall utföra strålbehandlingen, t.ex. linjäracceleratorn. Informationen som hanteras i de olika stegen beskrivs av standarden DICOM.
jaha. kan ju inte säga att jag ser fram emot det...
